Att skiljas från en familjemedlem.

Idag flyttar våran älskade hund Nero ut. Han är 5 år gammal och har bott hos oss sedan han var valp. Det gör så jävla ont i hjärtat att han måste lämna oss, men hellre det än avlivning. Jag vet ju att han får ett bra liv i sitt nya hem.
 
Anledningen till att han måste flytta är helt enkelt för att vi inte litar på honom längre. Han är en fantasiskt hund, otroligt social, glad och älskvärd, men han fungerar inte ihop med små vilda barn. Han blir så himla uppstressad när W springer omkring honom och snart är L också så pass stor att han kryper/går/springer.

För några månader sedan, när L var nästan nyfödd så hände det något mellan W och Nero. Jag vet inte exakt vad, eftersom jag tillfälligt var i ett annat rum, men W skrek och var alldeles blodig i ansiktet. Hon hade en stor skinnslamsa som hängde på kinden och sa att Nero bitit henne, eller att hon ramlat för att Nero knuffat henne. Ja det var väldigt svårt att förstå vad hon sa helt enkelt, hon är ju trots allt bara 2 år...
Vi har aldrig sett Nero agera agressivt på något sätt tidigare och eftersom vi inte riktigt visste vad som hade inträffat så behöll vi honom men hade lite mer uppsikt.
Dock hände det som inte får hända häromdagen, när jag var i Barcelona. W satte sig i Neros bädd (han låg där) och tillsynes oprovocerat (det är omöjligt att hinna se när det går så fort) så attackerade han. Hon fick ett enormt blåmärke över hela sidan av revbenen och ett blodigt skrapsår av tänderna rakt över.
Antagligen ville han bara markera, för han bet inte ens hål på tröjan, MEN vi vågar inte chansa mer.
 
Hans nya familj är fantastisk. De bor på gård och har en massa djur, får som han ska lära sig att valla och andra hundar att leka med. Jag tror att det blir toppen!
 
Men han fattas mig!! :'( 
 
Älskade hund <3

Kommentera här: